Weblog 01

Första workshoppen 

utspelade sig i slottskogen.

Utrustade med var sin text om

boende, ett gäng tyger, snören, tejp och

buntband gav vi oss ut för att välja en

plats att slå upp vår bosättning på.

Efter ca 20 meters promenad

var vi framme i det förlovade landet.

Efter en stunds högläsning

påbörjades arbetet. 

Boendet skulle utformas 

efter ett kungligt tema.

Det individuella initiativtagandet

var stort nog att gruppen klarade

sig utan att någon tog på sig

ledarrollen. Makten var jämnt

fördelad och arbetsfördelningen

var naturlig; man gjorde vad

man kunde och ville.

Organisationen var rhizomatisk.

Jag har fått en del nya ord genom skolan.
Begrepp som vi knappast diskuterat
men som jag har bekantat mig
med på egen hand.

Ett av dessa är rhizom.
Internet är kanske det bästa
exemplet på en rhizomatisk organisation.
Jag skulle vilja så ett slag för Wallwisher
som bryter ny is i den globala
kommunikationen.

Vi vandrade i gränslandet mellan lek och allvar.

På sätt och vis blev vi en familj

och vår högst uppseendeväckande

skapelse blev ett hem.

Det var en känsla som

smög sig på långsamt

och som inte gav sig till känna

för än det var för sent,

då allt slogs i spillror.

Helt plötsligt hade

nån jävel på högre ort

fattat beslut om ett bostadsbyte

gällande alla bosättningar

i Slottskogen.

Känslan av vanmakt

över att behöva lämna

sitt hem var på riktigt.

Det var en alldeles äkta

separationsångest trots att

hemmet i allra högsta bemärkelse

var fiktivt och

långt ifrån beboligt.

Här hade vi skapat oss

ett smultronställe för att helt

sonika köras bort därifrån.

Rotlösa och uppgivna

tvingades vi ta någon annans

övergivna bosättning i bruk.

Ingenting materiellt fick vi med oss.

Däremot hade vi nu ett

kulturellt arv.

Vi lämnade aldrig våra idéer,

vårt formspråk eller

våra heliga symboler.

.

Vårt kulturarv blomstrade i

en renässans utan motstycke.

Det är anmärkningsvärt

vad lite plastfilm spänd mellan

träden kan göra för rumskänslan. 

Eller hur vita tygstrimmor

som dansar i vinden

kan ge upphov

till en känsla

som närmast kan

beskrivas som frihet.

Man kan skapa mycket

av väldigt lite

...om man tillåter sig att fantisera.

Vilket man kanske borde

göra om man betraktar konst.

Eller?

Man kanske kan betrakta

konst utan att tillåta

sig att fantisera?

Det borde betyda att man

bara betraktar de tekniska

och fysiska aspekterna

av konstverket.

En sådan betraktare skulle

gissningsvis vara föga imponerad

av Slottskogsskapelserna.

Fantasin är essensiell för konstnären.

om betraktaren går halva vägen kan de

båda mötas på mitten i en

fantasivärldarnas älskogsakt.

En barnlek som leks
av vuxna kan bli konst.

En vuxenlek som leks
av barn kan bli konstigt.
En ordlek kan lekas
för länge kan bli både
konstlad och konstig.