Weblog 09

Nu veckan har vi
i klassen presenterat
lite erfarenheter och
bilder från praktiken
(VFU) för varandra.

För närvarande jobbar
jag med VFUrapporten
och vill referera till

kursplanerna då
referenslitteraturen
Pettersson och Åsen
känns sjukt irrelevant
på alla sätt och vis.

Här ska kursplanerna finnas...

I veckans diskussioner
kring VFUperioden har
det dykt upp något som
jag har gått och klurat
på ett tag.

Det kallas för grundläggande
bildframställningskunskaper.
I grova drag skulle dessa
grundläggande kunskaper
bestå av färglära, avbildning,
perspektivlära och komposition.





Måste man veta att gult
och grönt blir orange eller
kan man skapa vackra
bilder ändå?





Kan man förmedla något
genom en bild utan att ha
perspektivförståelse?





Kan man beröra med en
bild utan att kunna konsten
att avbilda?





Kan man uttrycka sig med
en bild utan att ha förståelse
för komposition?





Många frågor inga svar.
Jag är fortsatt skeptisk
till hur grundläggande
dessa kunskaper är.

För mig är detta snarare
saker man lär sig av
bildframställning
än något man
behöver kunna
innan man
skapar
bilder


Yeah

Weblog 08

   Interkulturalitet   

Kulturer möts
stöts och blöts
Kulturer lockar
dockar krockar
och chockar





Normer styr och ställer
Normer smälter och häller
våra tankar i stöpformar
Någon sneglar någon gormar

Mobbingmetodik
motiverar till
assimilering





Risken med monokulturer
är densamma som
med incest

Bristen på mångfald
renodlar sjukdomar
som ligger latent





Rätt som det är
dansar man som
små grodor kring
fallossymboler

Monokultur skapar
homogenitet som i
sin tur exkluderar
avvikelser





Anpassa dig
eller gå under

Passa dig för
blixt och dunder

Passa in i ramen
Begrav dig levande
sex fot under





Ett samhälle där kulturer
lever och frodas parallellt
utan att sammansmälta
banar väg för oförståelse
och motsättningar

Utan segregation får
främlingsfientlighet
inget fotfäste





På tal om kultur
Filantropen Albert Kahn
såg till att föreviga tiden
före första världskriget
genom färgfoto
och färgfilm

Klicka här om du vill
kolla på bilder från en
specifik del av världen





Såhär går det när
man släpper ifrån
sig ofärdiga saker




:..

Weblog 07

Nästa vecka blir det

verksamhetsförlagd

utbildning (VFU).

Jag får nog erkänna att

jag känner mig något

avundsjuk på klasskamraterna

som åker utomlands nu.

Samtidigt känns det asbra

att få vara på gymnasiet nu.

Det är som att jag först nu

ges möjlighet att prova

om jag har valt rätt

utbildning.

hm, nej jag ångrar mig.
Det är som att jag först nu
ges möjlighet att prova
om jag har valt helt fel
utbildning.

Nu får det bära eller brista.





Lars-Åke Kernell har
givit oss matnyttiga knep
för att skapa trygghet
i klassrummet,
något som har
efterfrågats på
utbildningen sedan
dag ett.

Jag jobbar fortfarande
på att definiera mitt
lärarcredo. När jag
har det klart för mig
kommer jag bli stadigare
i blicken i mötet med
elever.





I alla fall om jag ska
lita på Lars-Åke vilket
jag oavkortat gör.
Han har en makalös
förmåga skapa trygghet
och förståelse som
är svår att inte
avundas.

Å andra sidan är
mannen tre gånger
äldre än mig vilket
även jag förhoppningsvis
blir en dag.

Mitt lärarcredo är att bli
lika klok som Lars-Åke.





Skämt åsido. För närvarande
känns det rätt gött att bära med
mig frågan om credo utan att ha
ett tydligt svar. Jag behöver
flacka med blicken ett tag till
för att inte fatta fel beslut.

Nu drar jag till med ett
tänkvärt påstående från
den gångna veckan
innan jag lägger ner
skrivandet.





Jag är inte den jag
tror att jag är.

Jag är inte den du
tror att jag är.

Jag är den jag tror
att du tror att jag är.





Avslutningsvis så vill jag
vidaredirigera dig till en
ny youtubesektion.

Youtube play är
ett samarbete mellan
Guggenheimmuseet
och youtube och är
en underbar plats
om man gillar att
kolla på konstnärliga
videoklipp.

Jag blev sjukt inspirerad
att göra egna musikvideor
till min musik när jag såg
det här klippet.

Okay, jag har precis
fixat länken ovan.
Det går tydligen inte
att länka till videorna
på Youtube play så vill
man länka till något där
får man helt enkelt leta
upp det på vanliga
Youtube.
Jävla skitsida.




.    .     .

Weblog 06

Oj, ibland inser man att man
legat och skvalpat precis
under ytan när man trott sig
vara på djupdykning.





Den moderna människan
är en Cyborg med nätet
som sjätte sinne.

En funktionsnedsättning IRL
(I Riktiga Livet) kan vara helt
ovidkommande i en onlinevärld.

Fysiska avstånd hindrar inte
människor att ha
meningsfulla relationer.


"IT-utvecklingen gör att läraren kanske måste bli mer av en coach i stället för envägskommunikatör, säger Maria Johansson som nu håller kurser för lärarstudenter" Unga nätkulturer.


Hittade en föreläsning på temat.
Del 1        Del 2

I skrivande stund serveras
jag intressant information
via etern.

För fem år sedan gjorde
ett genomsnittligt barn sin
internetdebut vid nio
års ålder i Sverige.

Idag sker debuten mellan
tre och fyra års ålder.
Man får nästan vänta sig
att framtida elever kommer
ha mer gedigna dator- och
nätverkskunskaper än lärare.

Om det inte redan ser så ut.





Vi fick i uppdrag att
interagera på webben.
Jag satte snabbt igång
med ett spel som
heter Soldat.

Det visade sig emellertid
att allt dödande gav ett
minimalt utrymme för
socialt interagerande.





Minecraft är ett
s.k. sandlådespel.
Känslan av att bygga
med Lego var högst
närvarande.

Även här var det svårt
att få någon riktig kontakt
med andra spelare.

När jag väl fått igång
en liten diskussion med
någon tipsade en vänlig
spelare om att man kan
bygga bollar istället för
kuber genom att trycka
  ALT + F4  

Av allt man kan bygga valde jag att bygga en kyrka. Konstigt.

Sagt & gjort.
Om du sitter vid en
Windows-dator och
aldrig har provat
  ALT + F4  
råder jag dig starkt
att göra det nu!

Sen var jag inne på
Second Life och snackade
lite med folk på micken.
Mycket intressant faktiskt.
Dock pallar min dator inte
med mjukvaran och kraschar
ständigt så det blev inga
skärmdumpar där inte.





Jag hade ett sånt där
tillfälle i helgen där jag
förstod att jag kanske
har kommit längre i
min utbildning än vad
jag tidigare trott.

Det är först i mötet med
en ny människa som jag
tvingas definiera vilken
riktning jag färdas i.

Jag kunde förklara att
endast ett fåtal som läser
bild i skolan kommer att
bli bildproducenter.





Det stora flertalet kommer
endast bli bildkonsumenter.
Sen är det bara att försöka
komma ihåg sin egen skoltid
och fundera över om det
någonsin hände att man hade
en bildlektion där bildkonsumtion
behandlades.

Har du varit med om en
bildlektion där själva samtalet
kring bildens mångfacetterade
funktioner stått i centrum?
I såna fall kan du ringa
min sekreterare på 112.

Själv kan jag bara minnas
konsthistoria vilket kanske
inte var helt bortkastad tid
men föga utvecklande.

Eller?

Samtidigt som jag känner
att jag faktiskt kan svara
på frågor kring min utbildning
i nuläget upplever jag att jag
ibland lutar mig mot
auktoriteter.

Det är fegt och ger inget uttryck
för min egen tankeförmåga.

Mitt sätt att definiera
riktningen på utbildningen
var faktiskt inte mitt eget.
Jag bitade en argumentation
från en lärare rakt av.

Är det verkligen utvecklande att
samla på sig punchlines?
Gör dom mig starkare
eller är det en falsk trygghet
som att bära på vapen?

Vad skriver jag om och varför?
Hur gör man för att
tänka sina egna tankar
och inte andras?





Ove Sernhede föreläste om
territoriell stigmatisering - ett ämne
som kan tänkas ligga till grund för
den högerextrema utveckling vi
ser i hela Europa idag.
Om du tycker att segregering,
klassklyftor och rasism är
FUCKED UP
kanske du borde försöka
lyssna på Oves föreläsningar
eller läsa hans böcker.





Eller varför inte lyssna lite
på radion för enkelhets skull?
Radio del 1     Radio del 2

Låttipps på ämnet:
Helt Off - Det brinner i Paris




  Godnatt jävla blogg.  
    Sluta styr mitt liv!    





...

Weblog 05

För mig framträder tisdagens
workshop tydligast.
En metaworkshop.
Det kanske inte är så
konstigt med tanke på
att jag läser en metautbildning.

In i mellan styckena slänger
jag in bilder från workshopen
men även helt orelaterade
bilder för att balansera
textflödet och
förenkla orienterandet.
Jag har förstått att det
blir mycket scrollande.

Vi planerade och genomförde
egna workshops som
var 10 min långa.
Det kändes bra att få
kliva in i ledarrollen i en så
trygg miljö som skolklassen är.

Eller?

Det här var spännande.
Jag trodde att det var
min åsikt men när jag
tänker efter så kände
jag mig mer som en
skådespelare än som
en lärare under våra
tio minuter i rampljuset.

Jag måste helt enkelt
ha internaliserat den
påstådda tryggheten.
Likt en tvättsvamp har sugit
åt mig kollegers kognition.
Jag undrar om det händer ofta.

Bör man reflektera i grupp
direkt efter en workshop?
Kan det vara så att somliga
behöver ett eget tankerum
innan de går in i en
gruppdiskussion?
Kan det vara så att
vi har lite olika behov?

Eller är det kanske inget
problem att jag helt plötsligt
tror att jag tycker något
som jag inte kan motivera?

Är det bra att jag bär på
andras perspektiv även
om de är oförenliga
med andra ideal?

Och hur gör man för att
få ner just de rätta
tankarna i text?
Kanske mest handlar om
att skriva mycket och sen
radera jävligt mycket
i efterhand.





Jag kanske borde börja radera
oväsentligheter någon
gång ibland åtminstone.
Jag kan tänka mig att
man tröttnar på att
läsa mina trötta tankar.

Jag har funderat mycket
om och kring bloggens
funktion för mig personligen.
Tanken är att bloggen
ska fungera som en
processdagbok för
min utbildning.





Jag ska med hjälp av
bloggen kunna gå tillbaka
i tiden och förstå hur
jag tänker i olika
sammanhang.
Om detta blir möjligt
får tiden utvisa.


Än så länge har bloggen
mest genererat stress
och omåttligt obehag.

Varje inlägg blir en
inlämningsuppgift som kräver
en enormt mödosam process,
från idé till färdig produkt.
Inläggen kan sen inte
publicerats för än
det är färdigredigerat.


Det går visserligen att redigera
ett inlägg efter publikation
men då ger sig blogspot
fan på att plocka bort
precis vart enda ENTER
i hela inlägget.


Det blir lite tråkigt i längden
att sitta och trycka ut alla
jävla ENTER igen varje
gång man upptäcker ett
stavfel eller nått litet
fel någonstans i ett inlägg.





Framför allt när man som
jag måste ha flera ENTER
per mening för att få
en fungerande layout.

Det är som att jag
inte kan integrera
spontaniteten i det hela.
Ibland känner jag att jag
bara borde sluta pilla
och börja publicera.

... men nu sitter jag här igen
och har precis återupptagit
skrivandet på ett inlägg som
jag började skriva på för
nästan två veckor sedan.


Fördelen att blogga retroaktivt är
att man får möjlighet att
kommentera sin egen text.
Om du upplever samma
redigeringsproblematik som
mig med försvunna ENTER
så har jag goda nyheter. 
Det är bara förhandsgranskningen
som inte fungerar efter
att ett inlägg publicerats.


Avslutningsvis kan jag
bara inte motstå att
länka till den Banksys
tolkning av Simpsonsintrot.

Dock lyckas jag inte bädda
in videon i sidan. Inte heller
i texten heller så att säga...

Banksy regisserar Simpsonsintro.

Weblog 04

Varning för cynism, negativitet och ett oförlåtligt fult språkbruk. Om du är trött på alla jävlar som bara gnäller råder jag dig att sluta läsa här.


Utveckling?

Personlig utveckling
svarade biblioteket mig.

Jaha sa jag, som aldrig
varit så litterärt lagd.

Kanske är dags att
provsmaka lite självhjälp?





Du och din Jante av Maria Appelqvist har spelats som ljudbok i mina högtalare ett flertal gånger om nu. Hon säger att Jantefenomenet existerar i alla kulturer samtidigt som hon beskyller välfärdsstaten för att ligga bakom Jantelagen. Jag kan ju ha fel men jag har för mig att välfärdsstaten inte förekommer i alla kulturer.


"Alla som arbetar med utveckling på ett personligt eller organisatoriskt plan måste hantera effekten av Jante och dess lag."
(Maria Appelqvist)


Förändring är oundvikligt. Utveckling är i regel förändring med positiv laddning. Med utveckling menas med andra ord att den ostoppbara förändringsprocessen går i en önskad riktning. Kritik mot den önskade riktningen kan avfärdas som "effekter av jante och dess lag."


I appelqvists janteland tillåts man inte vara ett offer. Det finns inga offer i marknadsekonomin, bara inlärda offermentaliteter. Den som ser sig som ett offer är obildad och kan bara räddas genom coachning.


Fast... jag tror egentligen inte att boken handlade om personlig utveckling, den handlade nog snarare om hur man blir framgångsrik. Man ska ignorera all kritik utom och inom sig själv till en grad som närmast liknar hybris.


Hur som helst, mina argument är troligtvis inte starkare än hennes. Poängen är heller inte att på något vis påvisa att hon har fel. Men mina reaktioner på detaljer i boken förhindrade mig att ta till mig budskapet, som kanske inte alls handlade om nyliberalism, utan om min personliga utveckling.


För att ställa allt det negativa jag precis har skrivit i kontrast till något tänker jag nämna något ännu mer negativt.


Den här jävla självhjälpen har som främsta mål att knulla din hjärna sönder och samman. Kalla det utveckling om du vill men en utveckling som får dig att må skit är eventuellt inte efterstävansvärt.


Det finns spiralformade tankemönster som jag vet har en negativ påverkan på mig. Det är tankar som jag mer eller mindre medvetet undertrycker. Anledningen är att jag bär på starka tvivel rörande alla stora val i mitt liv. Ett av dessa val är naturligtvis att jag utbildar mig till lärare i detta nu. Tvivlet tar helt enkelt för mycket tid och energi från utbildningen. Jag vill inte ha tvivel så nära inpå mig.


Det enda som kan få mig att sluta tvivla helt är att hoppa av vilket känns som en lite väl drastisk åtgärd för att slippa en obehagskännsla som jag faktiskt har Jedai-mind-power nog att förpassa till en mindre aktiv del av hjärnan.


Okay, om  jag ska vara lite positiv så har Appelqvist fått mig att se hur min bekvämlighet ibland fungerar hämmande. Genom att nöja mig med det jag har begränsar jag mina möjligheter att få mer.  Behöver jag mer?


Det känns lite olustigt att skriva om följande offentligt. Men jag känner att jag vill behandla ämnet. Det har följt mig så länge betygssystem har funnits i mitt liv. Jag hade sett fram emot att träffa Larsåke Kernell, klassen och lärarna i fredags för att knyta ihop påsen mentalt innan helgen. Vad som händer är att jag inser på torsdag kväll att min tidsplanering inte håller. Jag hinner inte färdigt med inlämningsuppgiften för än strax innan fredagens skoldag börjar. I det läget väljer jag att lägga mig i stället för att gå till skolan.


Jag är fullkomligt övertygad om att en god natts sömn i kombination med fredagens skoldag hade varit mer givande än att krysta fram smarta resonemang hela natten. Jag väljer bort det som jag ser som viktigt i utbildningen för att ägna mig åt det som jag föreställer mig att betygssättaren ser som viktigt.  Betygssättaren blir till en imaginär diktator som styr mitt liv, tvingar mig arbeta övertid, kräver perfektion och vägrar ge mig bestämmanderätt över min egen utbildning.

Väster hjärnhalva frågar:
 - Vad förväntar sig betygssättaren nu?

Höger hjärnhalva saknar svar men måste svara. Följaktligen hittar den på:
- Betygssättaren förväntar sig att jag är smart. Om jag inte är smart måste jag lossas att jag är det.

Vänster hjärnhalva:
- Är du inte klok? Ska jag lossas vara smart för någon annans skull? vad skulle den tjäna på att den tror att jag är smart?

Höger hjärnhalva:
- Nej det är för min skull! Om jag lossas vara någon annan så kanske jag en dag kan bli den jag verkligen vill vara. Intellekt = cash = självförverkligande.

Vänster hjärnhalva:
Okay, det är nog bättre att leva i en lögn än att riskera att inte självförverkligas.



Som tur är är jag inte ensam under bloggandets ok. Det känns faktiskt som att jag har kunnat tillskansa mig en stor del av innehållet i lektionen bara genom att läsa mina klasskamraters bloggar. Tack klasskamrater!

...

Weblog 03

Vi gjorde en hel
del denna vecka.

Därför kommer jag slänga
in bilder från workshopen
(arbetsaffär?)
på världskulturmuseet.

OBS.
Dessa bilder kommer vara
totalt orelaterade till texten
och till varandra
och kan göra dig förvirrad.





En dag åkte vi ända till
Uddevalla för att kolla in
Marianne Lindberg De Geers
utställning på Bohusläns Museum.

Det väckte tankar hos mig
om metakonst och upphovsrätt.

Kom och stäm mig Marianne!

Man kan se det som att
De Geer speglar sig själv
genom andras konstverk.
Lena Cronqvist hade dock
ett annat perspektiv.

Hon kände sig närmast våldtagen
av De Geers obefintliga respekt
för den immateriella äganderätten.

De Geer som har behandlat
hundratals konstnärers upphovsrätt
likadant polisanmäldes och
drogs sedermera inför rätta.

Rätten fastslog att det hela i alla
avseenden bör betraktas som metakonst.

När De Geer ramar in beslutet
från rätten tillsammans med ett
argt brev från Lena Cronqvist
skapar hon metametakonst,

Till min stora förvåning
är metametakonst ett begrepp
som i sin svenska
form endast använts en
enstaka gång på hela nätet.
(googla på "meta-meta-konst")

Jag har nu under en tid varit
mycket frestad att slänga
ihop en en egen tolkning av
Lenas målningar.

Troligtvis för att jag har en
inneboende önskan att få
håna och trycka till alla
som söker begränsa mig och
andra i vårat skapande.





   Men då är det som om en  
   liten röst viskar till mig:    

- Dom är inte dumma i huvudet.
- Dom har bara ett annat perspektiv.





Jag blir så jävla arg varje gång
jag hör den rösten

för jag vet
att jag måste
tro att den har rätt.





Annars löper jag risk att bli
en mycket oförstående
människa.

.                                                                                                                                                       .

Weblog 02

Att göra sin röst hörd är lätt.
Om man har cash.

 

Så här blev min kommentar
till valrörelsen.

Jag har utforskat min
egen möjlighet att uttrycka

mig i det offentliga rummet.





Bildspelet visar några av de
platser där jag laborerat och
övervägt mina möjligheter
att nå ut till någon utan
att hamna i en
privatekonomisk kris.

Detta projektet är gjort under
valtider så ni får ursäkta mig
att jag drog ordvitsen om
valsång ett steg för långt.

Den Allierade Journalisten
skriver om nyhetsbevakningen
av valrörelsen som
har varit helt fuckad.

"Hur påverkas den folkliga opinionen på lång sikt av att 90 procent av alla ledarsidor i landet är borgerligt ägda och styrda och hur hade valresultatet sett ut om 90 procent av de svenska medierna ägts av socialistiska, fackliga och miljömässiga intressen?"


Samma förhållande råder
kring partiernas valbudgetar.
Det är ett demokratiskt problem.
Partistaten har en rapport på ämnet.

Rummet mellan åsikt och
handling är ett tankerum.
Detta tankerummet kan bli
oändligt stort.
Precis som schackspelaren
måste den som vill omsätta
sin åsikt i handling överväga
vad som kan hända
flera drag i förväg.

Man behöver inte
respektera lagen
men man måste överväga
om det är värt att bryta den.
Framför allt när man
inte har något
annat val på HDK
än att dokumentera
sitt eventuella brott. 
För att sedan offentligt
publicera sitt intrång
i offentligheten.

Det är nyttigt a utsätta sig
för offentligheten.

Så fort bilden kommer ut i
verkligheten blir den något annat.
Den blir ett medium som
talar direkt till en främling.



..

Weblog 01

Första workshoppen 

utspelade sig i slottskogen.

Utrustade med var sin text om

boende, ett gäng tyger, snören, tejp och

buntband gav vi oss ut för att välja en

plats att slå upp vår bosättning på.

Efter ca 20 meters promenad

var vi framme i det förlovade landet.

Efter en stunds högläsning

påbörjades arbetet. 

Boendet skulle utformas 

efter ett kungligt tema.

Det individuella initiativtagandet

var stort nog att gruppen klarade

sig utan att någon tog på sig

ledarrollen. Makten var jämnt

fördelad och arbetsfördelningen

var naturlig; man gjorde vad

man kunde och ville.

Organisationen var rhizomatisk.

Jag har fått en del nya ord genom skolan.
Begrepp som vi knappast diskuterat
men som jag har bekantat mig
med på egen hand.

Ett av dessa är rhizom.
Internet är kanske det bästa
exemplet på en rhizomatisk organisation.
Jag skulle vilja så ett slag för Wallwisher
som bryter ny is i den globala
kommunikationen.

Vi vandrade i gränslandet mellan lek och allvar.

På sätt och vis blev vi en familj

och vår högst uppseendeväckande

skapelse blev ett hem.

Det var en känsla som

smög sig på långsamt

och som inte gav sig till känna

för än det var för sent,

då allt slogs i spillror.

Helt plötsligt hade

nån jävel på högre ort

fattat beslut om ett bostadsbyte

gällande alla bosättningar

i Slottskogen.

Känslan av vanmakt

över att behöva lämna

sitt hem var på riktigt.

Det var en alldeles äkta

separationsångest trots att

hemmet i allra högsta bemärkelse

var fiktivt och

långt ifrån beboligt.

Här hade vi skapat oss

ett smultronställe för att helt

sonika köras bort därifrån.

Rotlösa och uppgivna

tvingades vi ta någon annans

övergivna bosättning i bruk.

Ingenting materiellt fick vi med oss.

Däremot hade vi nu ett

kulturellt arv.

Vi lämnade aldrig våra idéer,

vårt formspråk eller

våra heliga symboler.

.

Vårt kulturarv blomstrade i

en renässans utan motstycke.

Det är anmärkningsvärt

vad lite plastfilm spänd mellan

träden kan göra för rumskänslan. 

Eller hur vita tygstrimmor

som dansar i vinden

kan ge upphov

till en känsla

som närmast kan

beskrivas som frihet.

Man kan skapa mycket

av väldigt lite

...om man tillåter sig att fantisera.

Vilket man kanske borde

göra om man betraktar konst.

Eller?

Man kanske kan betrakta

konst utan att tillåta

sig att fantisera?

Det borde betyda att man

bara betraktar de tekniska

och fysiska aspekterna

av konstverket.

En sådan betraktare skulle

gissningsvis vara föga imponerad

av Slottskogsskapelserna.

Fantasin är essensiell för konstnären.

om betraktaren går halva vägen kan de

båda mötas på mitten i en

fantasivärldarnas älskogsakt.

En barnlek som leks
av vuxna kan bli konst.

En vuxenlek som leks
av barn kan bli konstigt.
En ordlek kan lekas
för länge kan bli både
konstlad och konstig.