Dräkten får en pilotkörning följt av en ombyggnation
men läggs snart på hyllan till förmån för nya idéer. Konceptet, tanken och
idéerna bakom dräkten styr
kommande gestaltningsarbete.
Konstruktionen visar sig ha
stora brister gällande
ergonomi och sikt vilket tvingar
mig att avbryta inspelningen redan efter en kvart.
Å ena sidan är jag maskerad och anonym. Å andra sidan drar jag till mig oönskad uppmärksamhet. I viss mån fyller dräkten sitt syfte och i viss mån är den direkt kontraproduktiv.
Ett gäng barn följer efter mig i skräckblandad förtjusning. Efter att kameran har immat igen totalt och jag har hamnat i ett buskage tar jag av mig dräkten och barnen vågar sig fram för att prata med mig. Det spontana samtalet med barnen var mycket intressant och barnen övertalar mig snart att ladda upp filmen omedelbart.
Idag fick jag fick jag min efterlängtade handledning. Efteråt kände jag mig snarare stjälpt än hjälpt, men med facit i hand ser jag att det antagligen inte var helt av ondo. Jag försökte ge mig själv uppgifter men hade idétorka så jag lånade Erikas koncept att fotografera skyltar som tillhandahöll förhållningsregler som t ex
Kålltorp känns privat och stängt för mig som saknar social anknytning.
Jag fann mig själv på en höjd ovanför Torpaskolan och blickade ut över de nordliga delarna av Kålltorp. Brankårens blåa torn hjälper mig alltid att navigera när jag hamnat på någon höjd i utkanten av området. Jag hade noterat att klockan blivit mycket och ville försöka fånga lite klasskamrater för att få lite stöd innan dagen tog slut och folk lämnade för dagen. Jag gav mig i uppgift att filma hela vägen bort till kåken på prov eftersom jag aldrig ägnat någon nämnvärd tid till att filma. Jag har väl aldrig direkt haft tillgång till en riktig filmkamera men idag har ju var och var annan människa här i landet en filmkamera i fickan vare sig de vill eller inte.
Efter en stund av strosande och menlöst filmande dök det upp människor på gatorna. Jag kände starkt att jag inte kunde ta mig friheten att filma vidare som tidigare utan försökte låtsas som att jag inte alls filmade eller censurerade bort människorna genom att filma åt andra håll.. Den anonymitet som tidigare lämnat mig med en känsla av uteslutande blev nu något åtråvärt.
När jag inte kände mig sedd lekte jag med kameran som om den var ett rymdskepp och displayen en tv-spels-skärm. Jag önskade att jag kunde sitta i kameran eller placera den på någon form av radiostyrt fordon eller djur. Vid Munkebäck kom jag på hur jag kunde kombinera min önskan att vara anonym som filmare och att skapa känslan av att vara i kameran. Jag avbröt genast mitt uppdrag och berättade för kameran om min idé.
För er som inte minns Bäckfilmen Spår i mörkret så handlar den om ett gäng ungar som lanar i hemliga tunnlar i Stockholms tunnelbanesystem. Kidsen blir naturligtvis tokiga av allt lanande och bestämmer sig för att döda randoms med machetes. Men de här ungarna har stil. De släcker ner hela tunnelbanestationer bara för att kunna smyga sig på sina offer med häftiga värmekameror. Jag är inte så intresserad av hela machete- .och slice'n'dice-prylen men dessa handlingskraftiga odågor har kameror framför ansiktet och kan inget se för utom vad kameran visar. Det vill jag också ha! Tänk att kunna stänga ute resten av alla visuella intryck och bara se vad kameran ser, att helt och hållet se världen genom kameralinsen, att se filmen, precis som den är precis när det händer. Det är först i skrivande stund som jag inser att det traditionella sättet att filma inte är att kolla på en liten display utan snarare att blunda med ena ögat och kolla i ett titthål.
Ståltråd och skidglasögon blev till ansiktskamerastativ och ett påslakan och säkerhetsnålar blev kameraskynke. Skynket skapar anonymitet och hindrar omgivningen att störa filmupplevelsen. Skapelsen är i dess nuvarande form hyfsat obekväm då kameran väger ganska mycket. Minuspoäng i ergonomi. Detta kan bli ett problem då jag har som plan att filma så länge batteri och minne räcker. Minnet räcker i drygt två timmar med lägsta upplösning. Antagligen kommer jag hoppas att batteriet ska ta slut innan dess.
Det är viktigt att dokumentera har jag förstått. Jag har främst försökt dokumentera mina upplevelser med kamera och papper och penna. Det känns inte som att det funkar. Jag vet inte vad jag ska fota eller vad jag ska skriva. I detta avseende rör det sig egentligen snarare om frågorna vad och varför men frågan hur har börjat intressera mig mer och mer.
Jag söker en dokumentationsform som inte hindrar mig från att tänka samtidigt. Att föra anteckningar med papper och penna har aldrig fungerat bra för mig. Allt för stor del av min fokus hamnar ofta på att formulera korrekta meningar eller att skriva estetiskt tilltalande bokstäver eftersom jag är onödigt noggrann med allt jag gör. Jag har alltid upplevt att jag har lättare för att lyssna på t.ex. en föreläsning om jag har något att kladda på undertiden. Kladdandet håller rastlösheten i schakt. häromdagen fick jag en TED|TALKS-länk på av en kompis. Sunni Brown som talar i 6 minuter lyckas bekräfta det jag alltid har misstänkt. om det är sant eller inte kan jag inget säga om, men visst är det skönt att få sin världsbild bekräftad?
Sunni Brown ledde mig bland annat vidare till Tony Buzan som talar om tankekartor. Mindmap dök upp som begrepp i min värld i högstadiet. Det pressenterades som en alternativ dokumentationsmetod. Tyvärr fick vi inte någon egentlig metodträning och jag har aldrig tagit mig tid att utveckla tekniken på egen hand. Kanske är det det jag ska göra nu?
Jag har tagit med mig ukulele ut till Kålltorp och hängt i skogen och spelat för mig själv. När jag improviserar och sjunger kan orden komma nästan i samma ögonblick som de tänks. Denna typ av direkta uttryck intresserar mig. Hade jag haft någon vettig inspelningsanordning hade jag spelat in mina skogssånger på plats men nu förevigades de aldrig. Istället gick jag hem och gjorde en elektronisk låt byggd på efterkonstruktioner och indirekta uttryck.
