Spår i mörkret

Idag fick jag fick jag min efterlängtade handledning. Efteråt kände jag mig snarare stjälpt än hjälpt, men med facit i hand ser jag att det antagligen inte var helt av ondo. Jag försökte ge mig själv uppgifter men hade idétorka så jag lånade Erikas koncept att fotografera skyltar som tillhandahöll förhållningsregler som t ex

Kålltorp känns privat och stängt för mig som saknar social anknytning.

Jag fann mig själv på en höjd ovanför Torpaskolan och blickade ut över de nordliga delarna av Kålltorp. Brankårens blåa torn hjälper mig alltid att navigera när jag hamnat på någon höjd i utkanten av området. Jag hade noterat att klockan blivit mycket och ville försöka fånga lite klasskamrater för att få lite stöd innan dagen tog slut och folk lämnade för dagen. Jag gav mig i uppgift att filma hela vägen bort till kåken på prov eftersom jag aldrig ägnat någon nämnvärd tid till att filma. Jag har väl aldrig direkt haft tillgång till en riktig filmkamera men idag har ju var och var annan människa här i landet en filmkamera i fickan vare sig de vill eller inte.

Efter en stund av strosande och menlöst filmande dök det upp människor på gatorna. Jag kände starkt att jag inte kunde ta mig friheten att filma vidare som tidigare utan försökte låtsas som att jag inte alls filmade eller censurerade bort människorna genom att filma åt andra håll.. Den anonymitet som tidigare lämnat mig med en känsla av uteslutande blev nu något åtråvärt.

När jag inte kände mig sedd lekte jag med kameran som om den var ett rymdskepp och displayen en tv-spels-skärm. Jag önskade att jag kunde sitta i kameran eller placera den på någon form av radiostyrt fordon eller djur. Vid Munkebäck kom jag på hur jag kunde kombinera min önskan att vara anonym som filmare och att skapa känslan av att vara i kameran. Jag avbröt genast mitt uppdrag och berättade för kameran om min idé.

För er som inte minns Bäckfilmen Spår i mörkret så handlar den om ett gäng ungar som lanar i hemliga tunnlar i Stockholms tunnelbanesystem. Kidsen blir naturligtvis tokiga av allt lanande och bestämmer sig för att döda randoms med machetes. Men de här ungarna har stil. De släcker ner hela tunnelbanestationer bara för att kunna smyga sig på sina offer med häftiga värmekameror. Jag är inte så intresserad av hela machete- .och slice'n'dice-prylen men dessa handlingskraftiga odågor har kameror framför ansiktet och kan inget se för utom vad kameran visar. Det vill jag också ha! Tänk att kunna stänga ute resten av alla visuella intryck och bara se vad kameran ser, att helt och hållet se världen genom kameralinsen, att se filmen, precis som den är precis när det händer. Det är först i skrivande stund som jag inser att det traditionella sättet att filma inte är att kolla på en liten display utan snarare att blunda med ena ögat och kolla i ett titthål.

Ståltråd och skidglasögon blev till ansiktskamerastativ och ett påslakan och säkerhetsnålar blev kameraskynke. Skynket skapar anonymitet och hindrar omgivningen att störa filmupplevelsen. Skapelsen är i dess nuvarande form hyfsat obekväm då kameran väger ganska mycket. Minuspoäng i ergonomi. Detta kan bli ett problem då jag har som plan att filma så länge batteri och minne räcker. Minnet räcker i drygt två timmar med lägsta upplösning. Antagligen kommer jag hoppas att batteriet ska ta slut innan dess.