Sammanfattnig

Hej blogg.


Nästa vecka öppnas dörrarna till vår utställning på HDK. Inför vårt sista handledningsmöte har vi blivit ombedda att sammanfatta det utförda gestaltningsarbetet.


Vad-hur-varför-presentation av produkten.

Mitt gestaltande arbete behandlar ämnesöverskridande min personliga relation till konflikträdsla. I skolämnestermer har jag jobbat med Svenska, Bild och Musik. Arbetet har lett fram till en animerad musikvideo med tillhörande sång och musik i flera olika tappningar. Videon består av enklare taktanpassade animationer och musplatteritad karaokeartad text. Såväl video som musik är digitalt framställd med mjukvaror som t ex Adobe Flash CS5 och Fruity Loop Studio. Syftet i de flesta skedan har varit personlig inlärning. Som blivande bildlärare har jag nytta av erfarenheten av att framställa rörlig bild vilket är ett för mig tidigare okänt arbetsområde. Lika så har jag nytta av att göra upp med min konflikträdsla - en kontraproduktiv egenskap i skolans värld. Att hitta sätt att kombinera så väl mina egna som skolans annars så segregerade ämnen har varit centralt.


Sammanfattning av processen.

Parallellt med gestaltningsarbetets första tid hade vi uppsatsskrivning vilket var mycket olyckligt. För min del försenade det den inledande fasen. Inledningsvis valde jag att arbeta tematiskt kring konflikträdsla utan fastställd gestaltningsform. Jag ville ha alla dörrar öppna och föreställde mig att den bästa gestaltningsformen skulle uppenbara sig för mig längre fram i arbetet. Det var nödvändigtvis inte fel tänkt men det ledde till mycket tänkande men ingen verkstad över huvud taget.

Efter en lång overksam tid tog panikstressen över och jag tillät mig att börja arbeta praktiskt i det estetiska ämne som i gestaltande sammanhang ligger mig närmast till hands; låtskrivning. Den tillåtelsen var underbart förlösande. I musiken fanns lusten och det praktiska arbetet blev genast fritt från ansträngning. Sångtextskrivandet verbaliserade automatiskt mina tankar. I detta skede föreställde jag mig att jag skulle skriva en låt om dagen.

På handledningsmötet kort därefter påmindes jag av en klasskamrat om en slumrande dröm att göra musikvideor. Att den tanken inte slagit mig tidigare förvånar mig fortfarande. Det var självklart att det var så ville arbeta - en perfekt kombination av outforskade gestaltande arbetssätt och konstarter som jag redan behärskade och kände mig trygg i.

Jag spelade in sången och började kolla upp animeringsprogram. Animeringsmjukvara fanns det gott om på nätet, såväl lagliga som olagliga nerladdningar. Vad alla hade gemensamt var att de var oförmögna att använda decimaler vid bestämmandet av antal bildrutor per sekund (FPS, Frames Per Second). Detta är av logiska matematiska anledningar för det mesta nödvändigt för att få bildflödet att stämma med takten i musiken. Sökandet efter att hitta rätt animeringsprogram för mitt specifika syfte var fruktlöst. 

På HDK fanns det bara tillgång till ett enda program för rörlig bild, Adobe Flash CS5. I samråd med en Flashexpert på Flashguru.se kunde jag konstatera att Flash var fel program för mig. Dock hade för mycket tid förlöpt för att jag skulle ha råd att vara kräsen.

För att kunna arbeta i Flash behövde jag bygga upp ett "skelett", alltså något att utgå ifrån för att få saker att hamna på rätt plats och i takt när jag skulle börja animera. Skelettet fick bestå av texten till låten. För att lära mig ritverktygen i programmet började jag rita varje bokstav för hand/mus. Efter hand utforskade jag möjligheterna att kopiera bokstäver och bildrutor men insåg snart att ju fler individuella bokstäver jag ritade ju charmigare uttryck fick animationen.

Att skapa animationer till musik gör att man lyssnar på samma låt om och om igen tills det blöder ur öronen på en. Därav ägnade jag då och då tid åt att göra varierade versioner av låten och låna andras låtar som bakgrundsmusik till sången.

Knappt hade jag hunnit skriva all text och få den att komma i takt till musiken för än jag insåg att projektet börjat lida mot sitt slut. Animationerna fick därav ett exceptionellt litet utrymme i produktionen och han aldrig utvecklas mer än till krabbor som rörde sig i takt till musiken.

Insikten om att projektet faktiskt skulle redovisas offentligt väckte tankar kring liveperformance och jag började kolla upp videojockeying (VJ) som en eventuell presentationsform. Att kunna skapa visualliseringar i realtid var ett helt nytt område för mig som lockade något oerhört. Denna gång kunde jag hitta rätt mjukvara för mitt ändamål men kunde tyvärr inte använda den p.g.a. bristfällig hårdvara. Dock hade jag redan fått blodad tand och gjorde långtgående försök med bristfällig mjukvara och försökte kombinera detta VJande med OHande (overheadmaskin).

Resultatet av OHVJandet blev inte som önskat. Kanske önskade jag för stort. Kanske inte. Nu sitter jag i alla fall här, orolig och ångestfylld, utan en tydlig plan på hur gestaltningen skall redovisas...



.