Varning för cynism, negativitet och ett oförlåtligt fult språkbruk. Om du är trött på alla jävlar som bara gnäller råder jag dig att sluta läsa här.
Utveckling?
Personlig utveckling
svarade biblioteket mig.
Jaha sa jag, som aldrig
varit så litterärt lagd.
Kanske är dags att
provsmaka lite självhjälp?
Du och din Jante av Maria Appelqvist har spelats som ljudbok i mina högtalare ett flertal gånger om nu. Hon säger att Jantefenomenet existerar i alla kulturer samtidigt som hon beskyller välfärdsstaten för att ligga bakom Jantelagen. Jag kan ju ha fel men jag har för mig att välfärdsstaten inte förekommer i alla kulturer.
"Alla som arbetar med utveckling på ett personligt eller organisatoriskt plan måste hantera effekten av Jante och dess lag."
(Maria Appelqvist)
Förändring är oundvikligt. Utveckling är i regel förändring med positiv laddning. Med utveckling menas med andra ord att den ostoppbara förändringsprocessen går i en önskad riktning. Kritik mot den önskade riktningen kan avfärdas som "effekter av jante och dess lag."
I appelqvists janteland tillåts man inte vara ett offer. Det finns inga offer i marknadsekonomin, bara inlärda offermentaliteter. Den som ser sig som ett offer är obildad och kan bara räddas genom coachning.
Fast... jag tror egentligen inte att boken handlade om personlig utveckling, den handlade nog snarare om hur man blir framgångsrik. Man ska ignorera all kritik utom och inom sig själv till en grad som närmast liknar hybris.
Hur som helst, mina argument är troligtvis inte starkare än hennes. Poängen är heller inte att på något vis påvisa att hon har fel. Men mina reaktioner på detaljer i boken förhindrade mig att ta till mig budskapet, som kanske inte alls handlade om nyliberalism, utan om min personliga utveckling.
För att ställa allt det negativa jag precis har skrivit i kontrast till något tänker jag nämna något ännu mer negativt.
Den här jävla självhjälpen har som främsta mål att knulla din hjärna sönder och samman. Kalla det utveckling om du vill men en utveckling som får dig att må skit är eventuellt inte efterstävansvärt.
Det finns spiralformade tankemönster som jag vet har en negativ påverkan på mig. Det är tankar som jag mer eller mindre medvetet undertrycker. Anledningen är att jag bär på starka tvivel rörande alla stora val i mitt liv. Ett av dessa val är naturligtvis att jag utbildar mig till lärare i detta nu. Tvivlet tar helt enkelt för mycket tid och energi från utbildningen. Jag vill inte ha tvivel så nära inpå mig.
Det enda som kan få mig att sluta tvivla helt är att hoppa av vilket känns som en lite väl drastisk åtgärd för att slippa en obehagskännsla som jag faktiskt har Jedai-mind-power nog att förpassa till en mindre aktiv del av hjärnan.
Okay, om jag ska vara lite positiv så har Appelqvist fått mig att se hur min bekvämlighet ibland fungerar hämmande. Genom att nöja mig med det jag har begränsar jag mina möjligheter att få mer. Behöver jag mer?
Det känns lite olustigt att skriva om följande offentligt. Men jag känner att jag vill behandla ämnet. Det har följt mig så länge betygssystem har funnits i mitt liv. Jag hade sett fram emot att träffa Larsåke Kernell, klassen och lärarna i fredags för att knyta ihop påsen mentalt innan helgen. Vad som händer är att jag inser på torsdag kväll att min tidsplanering inte håller. Jag hinner inte färdigt med inlämningsuppgiften för än strax innan fredagens skoldag börjar. I det läget väljer jag att lägga mig i stället för att gå till skolan.
Jag är fullkomligt övertygad om att en god natts sömn i kombination med fredagens skoldag hade varit mer givande än att krysta fram smarta resonemang hela natten. Jag väljer bort det som jag ser som viktigt i utbildningen för att ägna mig åt det som jag föreställer mig att betygssättaren ser som viktigt. Betygssättaren blir till en imaginär diktator som styr mitt liv, tvingar mig arbeta övertid, kräver perfektion och vägrar ge mig bestämmanderätt över min egen utbildning.
Utveckling?
Personlig utveckling
svarade biblioteket mig.
Jaha sa jag, som aldrig
varit så litterärt lagd.
Kanske är dags att
provsmaka lite självhjälp?
Du och din Jante av Maria Appelqvist har spelats som ljudbok i mina högtalare ett flertal gånger om nu. Hon säger att Jantefenomenet existerar i alla kulturer samtidigt som hon beskyller välfärdsstaten för att ligga bakom Jantelagen. Jag kan ju ha fel men jag har för mig att välfärdsstaten inte förekommer i alla kulturer.
"Alla som arbetar med utveckling på ett personligt eller organisatoriskt plan måste hantera effekten av Jante och dess lag."
(Maria Appelqvist)
Förändring är oundvikligt. Utveckling är i regel förändring med positiv laddning. Med utveckling menas med andra ord att den ostoppbara förändringsprocessen går i en önskad riktning. Kritik mot den önskade riktningen kan avfärdas som "effekter av jante och dess lag."
I appelqvists janteland tillåts man inte vara ett offer. Det finns inga offer i marknadsekonomin, bara inlärda offermentaliteter. Den som ser sig som ett offer är obildad och kan bara räddas genom coachning.
Fast... jag tror egentligen inte att boken handlade om personlig utveckling, den handlade nog snarare om hur man blir framgångsrik. Man ska ignorera all kritik utom och inom sig själv till en grad som närmast liknar hybris.
Hur som helst, mina argument är troligtvis inte starkare än hennes. Poängen är heller inte att på något vis påvisa att hon har fel. Men mina reaktioner på detaljer i boken förhindrade mig att ta till mig budskapet, som kanske inte alls handlade om nyliberalism, utan om min personliga utveckling.
För att ställa allt det negativa jag precis har skrivit i kontrast till något tänker jag nämna något ännu mer negativt.
Den här jävla självhjälpen har som främsta mål att knulla din hjärna sönder och samman. Kalla det utveckling om du vill men en utveckling som får dig att må skit är eventuellt inte efterstävansvärt.
Det finns spiralformade tankemönster som jag vet har en negativ påverkan på mig. Det är tankar som jag mer eller mindre medvetet undertrycker. Anledningen är att jag bär på starka tvivel rörande alla stora val i mitt liv. Ett av dessa val är naturligtvis att jag utbildar mig till lärare i detta nu. Tvivlet tar helt enkelt för mycket tid och energi från utbildningen. Jag vill inte ha tvivel så nära inpå mig.
Det enda som kan få mig att sluta tvivla helt är att hoppa av vilket känns som en lite väl drastisk åtgärd för att slippa en obehagskännsla som jag faktiskt har Jedai-mind-power nog att förpassa till en mindre aktiv del av hjärnan.
Okay, om jag ska vara lite positiv så har Appelqvist fått mig att se hur min bekvämlighet ibland fungerar hämmande. Genom att nöja mig med det jag har begränsar jag mina möjligheter att få mer. Behöver jag mer?
Det känns lite olustigt att skriva om följande offentligt. Men jag känner att jag vill behandla ämnet. Det har följt mig så länge betygssystem har funnits i mitt liv. Jag hade sett fram emot att träffa Larsåke Kernell, klassen och lärarna i fredags för att knyta ihop påsen mentalt innan helgen. Vad som händer är att jag inser på torsdag kväll att min tidsplanering inte håller. Jag hinner inte färdigt med inlämningsuppgiften för än strax innan fredagens skoldag börjar. I det läget väljer jag att lägga mig i stället för att gå till skolan.
Jag är fullkomligt övertygad om att en god natts sömn i kombination med fredagens skoldag hade varit mer givande än att krysta fram smarta resonemang hela natten. Jag väljer bort det som jag ser som viktigt i utbildningen för att ägna mig åt det som jag föreställer mig att betygssättaren ser som viktigt. Betygssättaren blir till en imaginär diktator som styr mitt liv, tvingar mig arbeta övertid, kräver perfektion och vägrar ge mig bestämmanderätt över min egen utbildning.
Väster hjärnhalva frågar:
- Vad förväntar sig betygssättaren nu?
Höger hjärnhalva saknar svar men måste svara. Följaktligen hittar den på:
- Betygssättaren förväntar sig att jag är smart. Om jag inte är smart måste jag lossas att jag är det.
Vänster hjärnhalva:
- Är du inte klok? Ska jag lossas vara smart för någon annans skull? vad skulle den tjäna på att den tror att jag är smart?
- Är du inte klok? Ska jag lossas vara smart för någon annans skull? vad skulle den tjäna på att den tror att jag är smart?
Höger hjärnhalva:
- Nej det är för min skull! Om jag lossas vara någon annan så kanske jag en dag kan bli den jag verkligen vill vara. Intellekt = cash = självförverkligande.
Vänster hjärnhalva:
Okay, det är nog bättre att leva i en lögn än att riskera att inte självförverkligas.
Som tur är är jag inte ensam under bloggandets ok. Det känns faktiskt som att jag har kunnat tillskansa mig en stor del av innehållet i lektionen bara genom att läsa mina klasskamraters bloggar. Tack klasskamrater!
- Nej det är för min skull! Om jag lossas vara någon annan så kanske jag en dag kan bli den jag verkligen vill vara. Intellekt = cash = självförverkligande.
Vänster hjärnhalva:
Okay, det är nog bättre att leva i en lögn än att riskera att inte självförverkligas.
Som tur är är jag inte ensam under bloggandets ok. Det känns faktiskt som att jag har kunnat tillskansa mig en stor del av innehållet i lektionen bara genom att läsa mina klasskamraters bloggar. Tack klasskamrater!
...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar